Föräldralös.. och utan syskon..

Min pappa lämnade jag bakom mig för länge sen. Sa upp det namn som relaterade till honom och stängde ut honom från mitt liv. Vill inte ha med honom att göra, hans snåla ego och hans sätt mot andra. Han kan i mina ögon ruttna i helvetet.
Min bror gifte sig med en kvinna som förändrade honom totalt. Han slutade bry sig, ställa upp och finnas där för sin familj. Han lät henne styra och såra mig och står på hennes sida vad hon än gjort. Så orkar inte ens bry mig mer.
Min sk mamma förstörde min dotters 3 års dag och då fick jag nog. Hon har tryckt ner mig hela mitt liv, jag har aldrig varit god nog i hennes ögon. Allt har varit fel som jag har gjort så klippte till slut. Men enligt henne såklart mitt fel.
Mormor kan jag inte ha kontakt med för hon tjatar bara på att JAG ska be om ursäkt, jag ska lösa allt och reda ut allt och ge mig. Men vet ni vad.. det är inte alltid JAG som är the bad guy men det verkar inte går fram till dom.

Jag klipper alla band. Mitt efternamn kommer jag gladeligen slänga åt helvete så fort jag är gift för så vitt jag vet är jag inte en av dem och vill inte relateras till dem heller. F-T.

Vill bara få igenom flytten, packa och lämna detta helvete bakom mig. Åka förbi och tömma ut allt vårt ur deras liv, kläderna och sakerna och bara ge dem fingret och åka. Bort från detta helvete till skitstad där jag aldrig känt mig höra hemma och få starta om med min familj, mina barn och den man som faktiskt älskar mig för den jag är, förlåter mina misstag och inte kräver att jag är mer än den jag är. Jag får vara operfekt, jag får göra fel.. för jag är jag och det är den han älskar! Den han vill gifta sig med och leva med.

Sitter och försöker få klar butiken, få något som är mitt.. ett skötebarn men hela tiden hör jag hennes röst i huvudet om att jag gör fel, det duger inte och så kan man inte göra. Jag lägger skuld på mig själv för ingenting. Orkar aldrig riktigt försöka hela vägen ut och vet inte längre.

Jag vet faktiskt inte ens hur jag orkar gå upp ur sängen, vet inte hur fan jag orkar ens andas. Imponerar mig själv över hur stark jag egentligen är. 25 år av psykisk och fysisk misshandel från olika håll, förlorade barn, cancer, krossat hjärta och flyttande från ett ställe till ett annat. Hur fan orkar vi människor gå igenom en sådan sak? En katastrof efter nästa och ändå rycka på axlarna, borsta av sig resterna och gå? När kommer man inse att man inte orkar? När kommer jag rasera och falla ihop? Jag vet inte men den dagen.. kommer och då vet jag inte mer.

Jag vet inget längre, skiter i detta nu. Ska se tv.. äta chips och skita i att jag är en ful fet gris som inte går att älska. Jag får väl skylla på er som förstör mig, ni får mig att äta!